luften är tung

den enda kärleken som är ömsesidig

är motsatsen.



OCH JAG ORKAR INTE BRY MIG OM NÅGONTING
SÅ LÄS MIN BLOGG SOM JAG HAR HÅLLT HEMLIG
AV VISSA SKÄL FÖR JAG BRYR MIG INTE.

http://blandrostigacyklar.blogspot.com

Det sista jag ser är en utländsk man som sliter upp min kappa för att få mitt hjärta i balans. Fransk är han också. Har jag berättat för dig att franska och Frankrike är det finaste jag vet? Kanske inte men nu vet du. Synd att du inte får träffa mig mer bara. Jag bröt nacken när jag halkade på en isfläck i den där trappan och hjärtat började slå hysteriskt fort. Jag kunde inte stoppa det.
Förlåt.
Ibland önskade jag i smyg att jag skulle dö innan jag fyllde år och med tanke på att jag halkade på en isfläck minuten innan jag kom ut för tjugoett år sen så skulle jag vilja säga att jag… lyckades. Att min önskan gick i uppfyllelse. Men min önskan var ju inte på riktigt och de borde sanda bättre. Samhällsarbetarna som inte klarar av ett skit lär väl kunna sanda… men inte då.

Saknar du mig? Trots att vi träffats rätt nyligen skulle jag vilja säga att hjärtat slår extra fort i närheten av dig… eller slog menar jag. Mitt hjärta kanske är dålig så de häftiga slagen kanske bara var tillfälligheter. Mitt liv också för den delen.
Den här mannen i alla fall, var nog ganska ung, kanske utbildad inom vården för han agerade ganska vant. Visste liksom vad han skulle göra, visste var hjärtat satt.

Det känns konstigt att ligga i sjuksängen utan att leva. Att se människor i vita rockar komma in och konstatera att de ännu en gång måste gå ut till någon som ensamt väntar på besked och säga: Vi gjorde allt vi kunde. Efter det ögonblicket måste de vänta på svar och sedan säga att det är okej att gå in och säga hejdå. Jag hoppas jag kan höra deras röster, höra vem som är där och väntar på besked.

Efter att jag sett läkaren gå ut ur rummet och väntat en timme kunde jag konstatera att, ingen kommer komma hit och säga hejdå till mig. Den här gången kommer jag inte ens få ett Krya-på-dig-kort utan jag kommer inom en snar framtid eldas upp, folk jag inte känner kommer gå på min begravning och gråta floder åt någon de inte kände sedan ljuga och säga att de tyckte om mig så mycket när de i själva verket hatade mig mest av allt för att jag alltid var tvungen att envisas med att vara annorlunda. Andningspaus. Jag gillar inte människor inte människor som ljuger och säger att de kommer sakna fastän saknaden är lika liten som ett gruskorn egentligen. Ingen saknad alls.

Det gick en timme till sen en kvart för jag räknade minuter i min ensamhet och jag råkade stänga av synen under ögonlocken. Bestämde mig nästan för att dö på riktigt. Men i korridoren hörde jag tunga ledsna steg och en välbekant röst. Det kändes som att mitt hjärta slog igen men det gjorde det förstås inte. Undrar om de skulle sätta in en pacemaker endast för det här tillfället. Önskar att jag levde och kunde skrika det till dem. Mitt vänstra öra fick en smekning i form av ord och du sa att du aldrig varit så kär i någon som du var i mig, att du var ledsen för allt som hade hänt och inte visste hur du skulle klara dig men JAG VET JAG VET JAG VET ATT DU KLARAR DIG, du kommer klara dig så fint. Sedan sa du att även fast jag var blek och såg lite ledsen ut där jag låg så var jag den finaste du visste, jag log lite inombords och tyckte att det var skönt att du fortfarande kunde behålla din humor även vid såna här tillfällen. Men inget fick du veta för jag kunde inte säga något, varför slutar man prata när man är död? Varför i hela fridens namn slutade jag kämpa när jag hade chans att överleva?

En timme satt du där sen klarade du inte av det längre, du höll min hand och fuktade dina läppar mot min panna. Tyst för dig själv undrade du om jag hade några andra. Inga visste om det förutom du. Under en timme satt du och berättade hur du hittat mig här. Att du varit vid trappan och väntat och sedan frågat efter mig som ett vilset barn i ett köpcentrum. En kvinna hade lett dig på rätt spår, hon hade sagt att ”det var visst nåt med hjärtat”. Då förstod du vad som hade hänt och att det var mig hon menade för det första jag sa till dig var att våra hjärtan slår lika hårda slag och det var på hjärt- och lungavdelningen på sjukhuset innan mötet med stödgruppen. Jag gillade mötena, det gav mig så mycket att gå på dem. Men mest av allt gillar jag dig.
Vet du hur mycket jag hatar det här?

Att vara död känns lite som att vara instängd i en glaskub. Man ser allt och hör allt men kan inte göra något åt väggarna som omger en. Man kan inte komma tillbaka till verkligheten hur mycket man än vill. Det känns som att jag nu lever i en motsatsvärld för att jag är död men vill leva, allt är avstängt inuti men jag önskar att allt var påslaget och fungerade som det skulle. Allt är vitt här, när jag levde var allt svart men om jag tänker efter nu så trivs jag mer i det svarta än det här kala vita. Ta mig tillbaka.
Jag slår och slår och slår på väggarna, hoppas att de ska krossas. Om alla där ute bara visste hur jag lever om här inne egentligen. Det här är ett äkta nyp-mig-för-att-se-om-det-här-är-verkligt-tillfälle. Men ingen kan nypa mig. Det som inte hörs finns inte. Det som inte finns, hörs inte.

Orkar inte mer nu. Hur mycket min hjärna än arbetar så kommer jag aldrig kunna leva igen. Jag ska glömma bort att jag fortfarande kan tänka, låta hjärtat stå sitt kast. Lämna hela världen. Nu.
Och i maj vill jag se dig dansa under körsbärsträden, jag hoppas på en tidig vår.