luften är tung

på mitt skrivbord finns det:
en tallrik, ett par bestick, en affisch, ett rutat papper, tre små petflaskor, en hårspraysflaska, ett glas, en sax, en sminkväska, en mascara, två blushers, ett puder, en pad, en rougeborste, en foundation och två armar samt en armbåge.

att skriva långa fina blogginlägg är inte riktigt min grej längre för jag har så svårt för att vara seriös eller så är jag bara väldigt trött just nu och vill helst av allt ligga och sova i min säng.

 vintern är på väg iallafall om ni inte har märkt det, fast det har ni förmodligen inte.

jag har kommit på en idé till en bok jag skulle kunna skriva.
Den skulle kunna heta: Allt det intressanta Alva säger.

Min blogg är ett provexemplar.

ÅH helgen var ju faktiskt väldigt trevlig, jag har ännu en gång umgåtts med väldigt fina människor men jag var tvungen att lämna dem på lördagen vilket kändes lite tråkigt. Inte lite tråkigt, EXTREMT tråkigt utan att överdriva.
Saknar Stockholm extremt mycket också, men Dalarna är ju fint ibland.

jag vet inte vad jag ska skriva mer, kanske skriver senare.

hej pappa
din dotter behöver ett par hörlurar och i julklapp önskar hon sig valfri festivalbiljett, ipod och en systemkamera, hoppas du kan bidra med något av de sakerna!

puss och kram pappa

såhär ser mitt hår ut nu förresten, och mössan köpte jag också idag
lika fin som vanligt när jag klipper mig, eller hur pappa?




jag mår bra förresten, inte lika deppig längre, vi ses på söndag pappa!

åh jag svimmar av utmattning, eller egentligen inte. Jag ska nog gå och lägga mig och läsa lite snart, ännu en gång förlora mig i Jonas Gardells språk och sedan försöka sova ända tills klockan är halv nio imorgon, men jag kommer förmodligen vakna under natten som jag brukar göra när jag lägger mig tidigt.
Intresseklubben sprängs av överbelastning.

helgen var fin, en massa fika och fina människor. Imorgon ska jag köpa hårfärg och bli en rödtott. På fredag kommer Jesper!

Fin bild på mig och Greta må jag säga:

luften är tung av allt som aldrig sagts.

jag rekommenderar:
Parken
Kristian Anttila
Almedal
                        
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag efterlyser någon slags värme.  
och att jag fryser inuti kanske.
sen kanske jag skulle kunna skriva att det inte är lätt att vara ensam och vilja ha något man inte kan få.
Att man är för ful, fet, äcklig, jobbig, hemsk för att ens kunna hoppas.
Att man önskar att man var någon annan.

noll
jag står på noll
tillbaka på ruta ett
räknar fallna lönnlöv i parken
räknar med dig
slutar vid fyrtiotvå
sedan får resten ligga där
oräknade
precis som jag nu

det är 2006 igen
du ligger på din säng
längtar bort
ett telefonsamtal bort
är jag
du tvekar aldrig
ringer
jag svarar
lugnar
räddar
vi lägger på

gick det för fort för oss
hann jag inte med
sprang du förbi mig
med ditt blonda tuperade hår
och dina gröna ögon
slet du dig loss
hittade du en väg ut
eller försvann du
finns du kvar

(jag vet inte
                     men jag vill veta)

jag vill inte svara
men gör det ändå
låter dig ringa några gånger
svarar den tionde
din röst är bräcklig
du är bräcklig
men vacker
jag talar med oberörd röst
säger att jag älskar dig
hur kallt som helst
sådana ord är egentligen
förstora för mig
jag har bara älskat en gång
eller ingen

(vissa lär man sig
att sluta sakna)

Staden fryser till is här uppe
den ser mycket mindre ut från det här stället
och bilen rullar visst på vägar i vårberg
jag ser höghus långt där borta
dit mina ögon når
men aldrig tittar

jag önskar jag låg i min säng på Gråheden
läste lite Gardell
och lät mig påminnas om min grundskoletid
sådant jag trivs med
att påminnas och veta att det är förbi
sådant jag inte trivs med
att ständigt jagas av glåpord och monster
förinta mig då
förgör mig
förstör mig

staden är så distanserad
ett leende
är inte ett leende tillbaka
förutom snälla tanter på bussen
som bjuder på läkerol
så distanserat och avskalat är det här
en rädsla för att komma för nära
ensamstaden kanske
den kalla och avståndstagande människan
bor här
tvåtusentalets distanserade tillvaro skriker efter mer
vi matar på med glömda leenden och
alldeles för tomma hjärtan

vi matar på tills vi spyr upp allt igen

jag drar av mascaran
från mina ögonfransar
hoppas på att de ska lossna
så jag får önska mig något
som ändå aldrig faller in
på söndagar badar jag i tristessen
jag önskade mig när jag drog mascara
för ett år sen
vissa dagar  vrider jag mig i sängen och skriker utan ljud
det önskade jag mig aldrig dock
det var något som blev ändå
mitt straff
för att jag hade det bra förut någon gång

staden ser liten och ihopkrympt ut härifrån
på en väg i Vårberg
jag skymtar höghus dit mina ögon når
de stolta betongbyggnaderna liksom smälter in
i den grå hösthimlen
och du
drunknar i mälaren
tillsammans med döda näckrosor
jag glömmer dig nu

Nu ska jag förklara. Allt ska jag förklara, allt jag är ska ni få veta.

Jag är ingen alls, ingen särskild, bara en människa precis som du. Men till skillnad från dig har jag svårt att tro att folk vill umgås med mig, jag har väldigt lätt för att tro att folk kollar snett på mig, pratar dåligt om mig när jag inte hör.
En gång skulle jag ha ett kalas, jag hade bjudit de flesta, när jag delat ut mina inbjudningslappar såg jag på när de flesta också kastade dem i papperskorgen. I femman blev jag kallad för släpvagn, för att jag var en efterhängsen människa utan vänner, ingen sympati alls hade den personen. Hela mellanstadiet var liksom en lång period av utanförskap och medans en annan tjej i min klass ville ta livet av sig för att hon blev mobbad, var jag tyst och höll mig i bakgrunden. Jag hörde om deras ord om mig fastän de talade bakom min rygg, jag hörde allt, om inte så märkte jag.
I sjuan tyckte den tjejen som kallat mig släpvagn att det var skönt att jag skaffat nya vänner, men hon kunde inte riktigt förstå hur någon skulle kunna vara vän med mig.
I sjuan blev jag även kallad skolans fetto, inklusive en massa liknelser som talade om hur ful och fet jag var.
Det viskades om mig när jag gick förbi i korridorerna. Jag kommer alltid vara skolans fetto.
Nuförtiden behöver jag aldrig påminnas om det, allt det här finns kvar som röster i huvudet på mig, de berättar för mig hur värdelös jag är, hur ful och fet jag är och jag är paranoid, för alltid när jag går förbi några nuförtiden så tror jag att de pratar om mig, att de kollar snett, pekar, skrattar eller tänker: fyfan vad ful och fet hon är.
Då får jag panik.
Jag är blyg också, det beror på det här, jag kan bara skratta men aldrig veta vad jag ska säga, det får mig att känna mig som en idiot.
Jag söker bara ärlighet.

Igår träffade jag Sandra och Greta vid skanstull och sedan marscherade vi vidare till Klubb Sockerdricka där min kompis band m.fl skulle spela. Klubb sockerdricka låg i en föreningslokal där de brukar ha nykterhetsträffar, vilket jag fann ganska roligt (Sofias band avslutade med Who's got the crack av Babyshambles, i nykterhetslokalen).
Efter att vi varit där gick vi till mcdonalds och sedan åkte vi hem. På Tunnelbanan var det ett jobbigt (INGET ILLA MENAT) blattegäng som höll på att provocera varandra och vara allmänt störiga, de pratade om rumplukt och att en kille svettades sourcream, dipsås och orientalsås.
På samma tunnelbana var där även ett par störiga tjejer som puttade på oss för att de skulle komma in fortare i vagnen.
Fredagar i all ära.
Sandra och Greta sov över här och det var trevligt, sandra blev en ostboll och greta luktade rumplukt,
jag svettades sourcream antar jag.
Idag ska jag äta på restaurang med min faster, hennes man och min farbrors ex, på kvällen kanske jag ska träffa Ida och Linnea.

(jag håller på att jobba på en annan blogg, det blir snart något. eller så blir det något här, för er som inte vill  läsa om  vad jag gör utan läsa något annat. .)

...och kristian anttila är så sjukt bra trots att han får stånd när småflickor rör vid hans tjöööööööön (kön.).
jag vet inte om jag ska fortsätta skriva långa inlägg, om jag ska anstränga mig för att få min blogg att se bra ut, eller liksom så att det ser ut som att jag verkligen kan skriva. Mmmm ilandsproblemen bara klistrar sig fast som äckliga plåster.

jag bryter där.

-------------------------------
"jag kan ingenting om kärlek
jag märker att jag faller för dig ändå
(detta gift inget rår på) "

word på mig själv.

Jag lever nu.
Idag ska jag till solna och träffa min kusin, på torsdag ska jag inte göra någonting mer än att plugga, på fredag ska jag träffa Greta och Sandra så ska vi gå på Sofias bands spelning sen hem till mig och dricka extrema mängder körsbärsjuice.
På lördagen ska jag ut och äta med min faster, hennes man och min kusin (dvs de jag bor med) för min faster fyller år.
Jag har iallafall nästan alltid något att göra nuförtiden, och det känns bra.

alla borde förövrigt lyssna på Det kommer bara leda till nåt ont med Säkert! för att den är....bra.

Här kommer en bild på morrisseypojken som Sofia har ritat, hon ritar förövrigt väldigt snyggt:

Igår gjorde jag....
                                                                                           absolut ingentin.
men det var okej för jag byggde en koja av min säng och åt popcorn istället. Så det funkade ändå. Det regnade ändå ute så vad skulle jag göra?
Idag däremot, gick jag i skolan till klockan tre, på tvärbanan hem träffar jag på en bekant från Sälen och jag drabbades av extrem hemlängtan som dock gick över lika fort som den kom.
Vid gullmarsplan bytte jag och åkte till medborgarplatsen, där var fint och jag väntade på Linnea i 45 minuter. Under den tiden fick jag höra ungdomar som pratade om knark med en hög rastafariman, som John säger,  det är läskigt att knarket är så nära ändå. Förövrigt rökte ungdomarna egenrullade cigaretter, och jag vet inte vad de innehöll.
Jag träffade Linnea men inte så länge, men tillräckligt länge för att tycka att det var trevligt, hon bjöd på torkad äcklig frukt men det är okej sen åkte jag hem. Väl hemma säger min kusin att jag fått paket och det visar sig vara Hello Saferide-skivan och mitt csn-kort. Det gjorde mig glad så nu fyller Annika Norlins fina röst varenda tomrum här inne.
"I liked you the first time I met you, now it grows and grows and grows" är nog mitt favoritcitat hittills, men jag har inte hunnit lyssna igenom allting än, allting är så bra, hon är storslagen och fantastisk den där Annika.
Körsbärsjuice är förövrigt en väldigt bra uppfinning.

...jag undrar om min mormor läser den här bloggen, eller någon annan släkting.
hej på er isåfall!

Idag vaknade jag tio över ett, eller halv två det beror på vem man är och om man tycker det är häftigt att sova länge. Jag gick runt i t-shirten jag sovit i i en timme sedan blev lägenheten tom och jag drog på mig ett par tights, sedan började jag täcka min säng med filtar och täcken så det blev till en mysig koja. Så jag släckte lampan i rummet, lät Lars Winnerbäck fylla varenda centimeter av rummet med sin stämma, lämnade en läslampa tänd och grävde ännu en gång ner mig i Peter Pohls "Jag saknar dig, jag saknar dig!". Jag läste ut den på ett par timmar med popcorn och mobil som sällskap.
Boken var nog den bästa jag läst, ingen bok har berört mig så mycket som just den har. Kanske för att den kändes mer verklig och äkta, kanske för att jag kunde sätta mig in mer i det som hände fastän jag varken förlorat en syster eller bror. Men jag har förlorat så mycket mer.
Men icke att förglömma så är det här ingen blogg där mina innersta känslor och tankar blottas på grund av att det säkerligen finns vissa nyfikna människor som läser denna blogg och inte tvekar på att föra vidare varje ord.
Här sprids ingen löpeld.
För här frågorar vi vänligt om saker som hänt
om sådant vi vill veta
och vi godtar ett nej utan att bli upprörda.

 I natten lyser refugerna som värmeljus
på en väg där flera liv försvunnit
på en buss in till stan och she's lost control i öronen
dunkandes tickandes som en puls innanför huden
och du
aldrig lika självklar
aldrig lika äkta
som just då i den sekunden
aldrig någonsin som jag
kommer aldrig bli som jag
bli aldrig som jag

mmm motoboy är så underbar, speciellt blue motorbike
och om ni inte har hört den så kan ni lyssna här
förövrigt så ska jag nog sova snart och jag ska snart fixa draperier runt min säng så det blir mysigt, utifall att jag skulle få någon mysig gäst någon gång men det tror jag knappast.

Idag har jag träffat John och Sandra på förmiddagen sedan åkte jag hem till john på kvällen och där spelades det tvspel och sågs på southparkfilmen vilket var trevligt, första helgen jag gör någonting och inte sitter hemma på väldigt länge så tack för att jag fick komma.
imorgon sägs det bli storm och regn utomhus så jag håller mig...inomhus hela dagen, planerar att sova bort den och döda lite tid med att skriva mitt individuella manus fast dock inte tänka på basgruppen för mycket för det gör mig bara sjukt irriterad. Sedan ska jag nog föreställa mig livet med en pojkvän...och drömma lite samt bada lite i patetik.
Nu ska jag dricka körsbärsjuice och lyssna på moto boy litegrann sedan sova.

ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH

paus

igår var så mysigt och trevligt och fint och roligt.

jag är så ovan vid att känna känslan av att folk faktiskt vill umgås med mig, prata med mig, träffa mig.
jag har aldrig haft det så förut, har aldrig fått känslan av att vara välkommen någonstans utan att känna något som helst obehag över det. Jag är så glad över det, så glad över alla som faktiskt vill vara med mig, så oerhört tacksam. Det hjälper mig enormt mycket och jag mår bra nu. För första gången på flera månader så känns det som att det mesta faktiskt är helt okej.
Och det känns fint.
(är det på riktigt eller drömmer jag?)

bilder från i torsdags: