luften är tung

jag saknar den här bloggen.
nuförtiden skriver jag bara i min mycket hjärta ingen hjärna-blogg.
Ingen läser ändå den här bloggen nuförtiden, några läser den andra. Jag har typ hundra stycken olika bloggar. Svårt för att hålla mig till en grej. Måste ha hundra igång samtidigt.
Jag har en brevblogg också, där jag skrev brev till den jag var kär i förut.
Den är hemlig och lösenordsskyddad.

MIN FÖRSTA BÄSTA VÄN SOM JAG SA (SKREV) JAG ÄLSKAR DIG TILL OCH VERKLIGEN KÄNDE ATT JAG MENADE DET.
lövet i livet som aldrig faller ifrån trädet eller nåt<3

Last night I felt real arms around me
no hope, no harm
just another false alarm.

__________________________________

epic kväll.
Träffade Sandra på eftermiddagen, åt sushi, bestämde oss för att gå ut och fota, står och fotar träd ett tag, ser stordolme komma gåendes över gatan eller john jag vet inte vad han vill bli kallad, tar med oss john/stordolme till mcdonalds, sitter där, skratt i mängder, undra vad vi ska göra, åker hem till sandra, sitter på hennes vind och lyssnar på musik från min mobil, kommer ner till sandras lägenhet, spelar buzz, ser på army of dreamers, somnar gott.
 kanske borde ta och skriva något seriöst nu för det är ju inte så intressant att läsa vad jag gjorde på jullovets bästa kväll liksom.

jag fingrar på breven
som egentligen du skulle ha fått
och jag känner att
det är dags att ge upp nu
jag känner att
mitt hjärta har växt så pass mycket att
något sliter det isär
det där oförklarliga som sliter isär
trådarna när kläderna är för små
alla mina kläder
alla mina kläder slits isär
för jag blir bara större
växer på bredden
snart väger jag ett ton
och
hela världen kommer sjunka
men ingen ser förutom jag
ingen ser den livshotande faran
och jag kommer döda allihopa
kommer döda allihopa
utan att ens märka det själv
kommer se när allt är försent
jag lever på ord
på reinkarnation och på självbedrägeri
för sån är jag
jag föds på nytt och gör om allt igen
tar sönder mig själv
tror att jag hittat hem
när jag i själva verket
springer bort från allt
och trådarna slits isär
medan hjärtat expanderar
sätt mig i en rymdraket
skjut upp mig
låt mig aldrig komma hit igen.

1
2
3
dags för uppskjut

sen tar allt slut.

Det sista jag ser är en utländsk man som sliter upp min kappa för att få mitt hjärta i balans. Fransk är han också. Har jag berättat för dig att franska och Frankrike är det finaste jag vet? Kanske inte men nu vet du. Synd att du inte får träffa mig mer bara. Jag bröt nacken när jag halkade på en isfläck i den där trappan och hjärtat började slå hysteriskt fort. Jag kunde inte stoppa det.
Förlåt.
Ibland önskade jag i smyg att jag skulle dö innan jag fyllde år och med tanke på att jag halkade på en isfläck minuten innan jag kom ut för tjugoett år sen så skulle jag vilja säga att jag… lyckades. Att min önskan gick i uppfyllelse. Men min önskan var ju inte på riktigt och de borde sanda bättre. Samhällsarbetarna som inte klarar av ett skit lär väl kunna sanda… men inte då.

Saknar du mig? Trots att vi träffats rätt nyligen skulle jag vilja säga att hjärtat slår extra fort i närheten av dig… eller slog menar jag. Mitt hjärta kanske är dålig så de häftiga slagen kanske bara var tillfälligheter. Mitt liv också för den delen.
Den här mannen i alla fall, var nog ganska ung, kanske utbildad inom vården för han agerade ganska vant. Visste liksom vad han skulle göra, visste var hjärtat satt.

Det känns konstigt att ligga i sjuksängen utan att leva. Att se människor i vita rockar komma in och konstatera att de ännu en gång måste gå ut till någon som ensamt väntar på besked och säga: Vi gjorde allt vi kunde. Efter det ögonblicket måste de vänta på svar och sedan säga att det är okej att gå in och säga hejdå. Jag hoppas jag kan höra deras röster, höra vem som är där och väntar på besked.

Efter att jag sett läkaren gå ut ur rummet och väntat en timme kunde jag konstatera att, ingen kommer komma hit och säga hejdå till mig. Den här gången kommer jag inte ens få ett Krya-på-dig-kort utan jag kommer inom en snar framtid eldas upp, folk jag inte känner kommer gå på min begravning och gråta floder åt någon de inte kände sedan ljuga och säga att de tyckte om mig så mycket när de i själva verket hatade mig mest av allt för att jag alltid var tvungen att envisas med att vara annorlunda. Andningspaus. Jag gillar inte människor inte människor som ljuger och säger att de kommer sakna fastän saknaden är lika liten som ett gruskorn egentligen. Ingen saknad alls.

Det gick en timme till sen en kvart för jag räknade minuter i min ensamhet och jag råkade stänga av synen under ögonlocken. Bestämde mig nästan för att dö på riktigt. Men i korridoren hörde jag tunga ledsna steg och en välbekant röst. Det kändes som att mitt hjärta slog igen men det gjorde det förstås inte. Undrar om de skulle sätta in en pacemaker endast för det här tillfället. Önskar att jag levde och kunde skrika det till dem. Mitt vänstra öra fick en smekning i form av ord och du sa att du aldrig varit så kär i någon som du var i mig, att du var ledsen för allt som hade hänt och inte visste hur du skulle klara dig men JAG VET JAG VET JAG VET ATT DU KLARAR DIG, du kommer klara dig så fint. Sedan sa du att även fast jag var blek och såg lite ledsen ut där jag låg så var jag den finaste du visste, jag log lite inombords och tyckte att det var skönt att du fortfarande kunde behålla din humor även vid såna här tillfällen. Men inget fick du veta för jag kunde inte säga något, varför slutar man prata när man är död? Varför i hela fridens namn slutade jag kämpa när jag hade chans att överleva?

En timme satt du där sen klarade du inte av det längre, du höll min hand och fuktade dina läppar mot min panna. Tyst för dig själv undrade du om jag hade några andra. Inga visste om det förutom du. Under en timme satt du och berättade hur du hittat mig här. Att du varit vid trappan och väntat och sedan frågat efter mig som ett vilset barn i ett köpcentrum. En kvinna hade lett dig på rätt spår, hon hade sagt att ”det var visst nåt med hjärtat”. Då förstod du vad som hade hänt och att det var mig hon menade för det första jag sa till dig var att våra hjärtan slår lika hårda slag och det var på hjärt- och lungavdelningen på sjukhuset innan mötet med stödgruppen. Jag gillade mötena, det gav mig så mycket att gå på dem. Men mest av allt gillar jag dig.
Vet du hur mycket jag hatar det här?

Att vara död känns lite som att vara instängd i en glaskub. Man ser allt och hör allt men kan inte göra något åt väggarna som omger en. Man kan inte komma tillbaka till verkligheten hur mycket man än vill. Det känns som att jag nu lever i en motsatsvärld för att jag är död men vill leva, allt är avstängt inuti men jag önskar att allt var påslaget och fungerade som det skulle. Allt är vitt här, när jag levde var allt svart men om jag tänker efter nu så trivs jag mer i det svarta än det här kala vita. Ta mig tillbaka.
Jag slår och slår och slår på väggarna, hoppas att de ska krossas. Om alla där ute bara visste hur jag lever om här inne egentligen. Det här är ett äkta nyp-mig-för-att-se-om-det-här-är-verkligt-tillfälle. Men ingen kan nypa mig. Det som inte hörs finns inte. Det som inte finns, hörs inte.

Orkar inte mer nu. Hur mycket min hjärna än arbetar så kommer jag aldrig kunna leva igen. Jag ska glömma bort att jag fortfarande kan tänka, låta hjärtat stå sitt kast. Lämna hela världen. Nu.
Och i maj vill jag se dig dansa under körsbärsträden, jag hoppas på en tidig vår.

"Vad sjysst Alva är idag"

Orden kom från en sexåring vars uttal är lite skevt som med alla sexåringar och egentligen sa hon KYSST, eller uttalade det så. Men
jag är fanimej inte kysst någonstans.

jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid
(då slösar jag nog bort mitt liv tror jag.)

Jag älskar dig!

Ditt hjärta är så litet och skört. Ibland slår det för hårt, ibland kanske det inte slår alls. Ibland känns nog inte slagen lika ofta. Ibland tror man att hela bröstkorgen ska krossas för att det bankar så hårt hårt hårt inuti hjärtat.
Och jag vet hur det känns.  Jag vet hur det känns att känna sig tommare än tommast men ändå så full av något man inte vill känna. Jag vet hur det känns när hjärtat slag håller på att riva sig ut, vet hur det känns att på natten ligga och omfamna något som inte existerar, att omfamna luft och låtsas att det är någon. Vet hur ensamheten biter sig fast och aldrig lämnar en.

Jag önskar ditt hjärta var impregnerat,
skyddat från verklighetens dödliga explosioner. Önskar mitt hjärta var det också.

Men någon dag, någon dag fina du så kommer vi hitta till någons famn.
Fastän vi inte riktigt vill tro på det själva.
Tills dess får vi trösta varandra med kramar.

(Glöm inte att: du är den finaste LOCKHÅRIGA flickan i världen.)

Person: biträdande rektor på estetiska programmet på fryshuset
plats: plattan
OBS: bör tilläggas att inget av detta är sant.

"Fan vilken tid han har stått där nu. Jag undrar om han väntar på någon eller något.
Nu förflyttar han sig. WOW en meter åt sidan, starkt jobbat! Jag undrar om han gjort
en inbakad fläta av sitt långa hår eller om han tänker på att han börjar bli lite rund.
Han ser för lat ut för att orka träna så tanken har säkert inte ens svävat förbi hans ögon.
Oj oj oj! nu går han, någon kommer, det tisslas och tasslas, köper han knark?
Det ryktas om thailändska pojkar, emos och svartrockare men inga skandinaviska män.
Kanske ska skicka ett tips till någon tidning. Låter nog bli, hoppas han får en trevlig kväll
med knarket och inte gör en madicken: tro att han med sitt paraply kan flyga och därför
ta fart från sitt tak. Nu går han iväg, några meter framför platsen han stod på kan jag skymta en påse med vitt pulver i.
Han tappade knarket. What a waste."

en lista med dåliga saker:
det regnar ute
det är snart december
det här året är snart slut
snart är det helgen efter nyår igen
jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
jag har matteprov på fredag
jag såg en lycklig familj på tunnelbanan
jag måste vika min rentvätt
jag önskar mig alldeles för dyra saker i julklapp
(jag hatar mig själv ganska mycket)

Det är dags igen nu
att samla mitt hjärtas alla sånger
samla mig
det är dags nu
att säga det som aldrig
sagts

Något slår hårt inuti
något vill explodera
att desarmera är inget alternativ

jag tror det är jag
att jag är fågeln
som ännu inte prövat
sina duniga vingar
jag byggde dem genom
att ligga omsvept av mitt duntäcke
i min säng alldeles för många dagar

Tid för
förändring
det är dags att
ta sig i kragen nu
och
börja
leva

När jag samlat alla sånger
ska jag sjunga för dig
sjunga för världen
jag ska berätta
alla hemligheter
jag aldrig haft
(kanske ljuga för att
verka mer intressant)

Mitt hjärta ska få explodera
jag ska dränka världen
med allt mitt
(så det inte spelar någon roll
om polarisarna smälter)

Väntar på att kollidera
för att
vi två kommer från olika håll
är det vi som är
2000-talets exploderande atombomb?

Jag ska göra en dubbel-cd
kanske en trippel
ska slänga ut skivor
som godisregn
på småstadsmarknader
hjärtat kommer bli tomt
det enda som blir kvar
är ett eko lämnat med flit
men det kommer fyllas igen
med kärlek som räcker
åt en hel kontinent
(när du inser hur fantastisk jag är)

Pappa pappa! här har du länken till min underbara myspace sida: http://www.myspace.com/positivet
lyssna helst av allt på "Stockholm" eftersom jag anser att den är mest välarbetad, det är nog den bästa.
Sen så kan du skippa de engelska låtarna för att jag inte skriver på engelska längre och för att de är inspelade med min kamera och låter väldigt dåligt, sen om du ska lyssna på någon mer så kan du lyssna på "Är det jag som är indiekid" för den är ganska svängig och tuff, lite som jag, eller hur? eller nä kanske inte.

Den trettionde januari på ringvägen 74 spelar jag för första gången live med mina egna låtar, det gör mig glad.
Ni får inte missa det, ni som har all möjlighet att komma och kolla!

här är jag


här är jag igen


och här är slutligen jag en tredje gång





och trots att jag ibland är lite fin
så är jag fortfarande ensam
och har fortfarande inte kramat någon
i annat avseende än kompiskram



(min pappa tycker säkert att jag är urlöjlig som skriver såna här inlägg)

jag tänkte skriva ett inlägg om lite allt möjligt. Tänkte lämna min förkylning på ett annat tankeplan och tänka andra tankar än hur mina hostningar ger mig huvudvärk. Tänkte tänka en tanke på hur världen förändras, en tanke på hur jag har förändrats och hur min värld rasat men samtidigt byggts upp igen. Läget kan aldrig bli perfekt men det kan bli okej, och det är det nu. Det värmer inuti när jag tänker på att det är okej.

Jag minns slutet av februari och mars, då de enda låtarna jag lyssnade på var För en lång lång tid och I will follow you into the dark, då mitt hjärta slog för någon långt bort som ändå tillslut hamnade på listan över de jag blev alldeles för kär i, som inte var kära i mig. Den listan är lång nu, den blir bara längre men det gör ingenting, för det är sånt man får leva med ibland, jag tror nog att det snart kommer någon som gör så att mitt hjärta slår hårdare än vanligt, i samma takt som någon annans.
Fast ibland har jag svårt att tro på sånt, ibland vill jag vara näranäranära på direkten, ibland är tomheten alldeles för stor och ensamheten alldeles för jobbig. Våren var väl fin, jag träffade Håkan, sa inget speciellt, ville säga något, men förblev tyst som vanligt, jag låg sked med en av världens finaste människor och jag saknar den värmen. Kanske borde skriva tryggheten för aldrig har jag känt mig så trygg och orädd. Jag vet inte vart vi är nu men vi håller på att fixa allt som hänt, håller på att rädda varandra igen, allt kommer bli bra.

Anders Göthberg hoppade från västerbron, Broder Daniels sista spelning blev bestämd. I mitt huvud var det kaos, för jag skulle ju se Broder Daniel och hade de inte betytt mycket förut så gjorde dem det nu.
Min längtan var extrem.
Allt som hände under den här våren hände samtidigt som jag försökte överleva en skilsmässa, sakna min farfar som gick bort i februari, arbeta upp mina betyg och gå klart sista terminen i grundskolan.
Och vet ni vad, jag överlevde, jag klarade mig igenom allt som kom i min väg den här våren.
Trots att luften är tung ibland så blir den alltid lättare att andas någon gång.

Sommaren kom till slut, jag lämnade min klass efter en fin avslutningskväll, våra vägar skildes åt direkt. Konstigt ändå, att allt går så fort, men har man bestämt sig att man ska någonstans så antar jag att ens sikte är inställt på det redan innan man ska bege sig. Samma var det för mig, det kändes som att jag gått min egna väg redan innan skolavslutningen, redan innan man bestämde sig för vilket gymnasium man skulle gå.
Trots misslyckandet på intagningsprovet till Rytmus reste jag mig upp igen och sökte till Fryshusets skrivarlinje, här är jag nu.

Sommaren gick väldigt fort, den var väldigt fin, jag hann nog bli lite kär en gång till i någon annan, men det gick över, han är en av mina bästa vänner. Det blev augusti till slut, jag slapp längta mer, när backdropen till Broder Daniel fälldes ner stängde jag av allt, jag kunde inte tänka klart och allt var liksom overkligt, jag tänkte att det här händer inte mig. Men det gjorde det. Första tonerna av första låten och monsunregnet från mina ögon hade börjat falla, det tog aldrig slut, det fanns alltid tårar kvar att gråta, jag grät för hela sommaren, för hela kvartalet, för alla gånger jag bitit ihop och hållt igen. Hela året återupprepades i mitt huvud och när Henrik tog det sista ackordet på sista låten tog allt slut. Såklart tog allt slut efter sista låten, men allt annat också, fast samtidigt som det tog slut så blev det början på någonting nytt. Något hände i mig just då i den sekunden. Någonting bra.
Det finns så mycket som går emot en, så mycket som får en att sluta orka, sluta hoppas, sluta andas ordentligt, men så finns det stunder då man känner att allting faktiskt kommer att ordna sig, man måste bara orka vänta.



Jag känner mig ganska stark ibland även fast jag inte vill erkänna det, jag är så rädd för att betraktas som en person som bara talar gott om sig själv och vill framstå som världens bästa människa för det är ingen jag vill vara.
Så rädd för det mesta och ingenting, får för mig det mesta och ingenting. Det är så det är och jag är lite trött på att vara jag, skulle vilja vara den personen som är självsäker och inte oroar sig för det man nyss sa, eller för att personen man nyss träffade tyckte man var konstig. Kanske ska tänka på annat istället för det i framtiden, kanske blir bättre då.

Jag började gymnasiet i augusti, tio dagar efter Broder Daniel. Första veckan var hemsk och jag längtade tillbaka till enkelheten och människorna i grundskolan. Jag undrade vart jag hade hamnat och varför jag tvingat mig själv att flytta till Stockholm. Det fanns ingen som verkade minsta intressant eller som jag, hatade allt ett tag. Mådde dåligt, hade inga vänner i skolan, grät om nätterna. Jag trodde att allt skulle gå åt helvete.
Men efter några veckor härdade jag ut för jag upptäckte då att jag hamnat med världens bästa människor, jag kom även på att jag mådde bättre nu än vad jag gjort på ett halvår.  Nu saknar jag alla fina människor i skolan när jag inte sett dem på en dag, saknar dem när jag går hem också och längtar till nästa dag då jag får träffa dem igen. Det är så det ska vara. Det är så vi vill ha det nu. Hoppas det alltid kommer vara så.

Idag är en dödens dag, en dag som borde försvinna ur almenackan för att min "fru", Annika Norlin a.k.a Hello Saferide spelar på Debaser Medis. Det är åldersgräns och kostar närmare 200 kronor. Det sliter mitt hjärta itu för jag vill så hemskt gärna se världens finaste kvinna som gör världens finaste låtar, vill så gärna stå där inne på debaser och känna i bröstet hur trummorna slår i takt till hennes fina musik. Vill så gärna vara där. Kommer inte vara där. Kommer inte vara där. Kommer inte vara där. SNÄLLA GUD OM DU NU FINNS HJÄLP MIG NU.
Han finns inte.


Imorgon är en annan dag då jag går till skolan igen eftersom jag efter en dags uppvilande från skolan anser mig själv vara kapabel till att klara mig där utan att vara alltför äcklig det vill säga; utan att snora alltför mycket eller hosta alltför mycket. Efter skolan ska jag träffa två andra fina vänner som jag är väldigt glad över att jag har och på fredag ska jag bjuda hit mina skolkamrater på sällskapsspel och sedan åka in till centralen för att möta världens finaste vän.



Jag ska städa mitt rum nu, och ni ska så vitt jag vet kommentera det här inlägget.

Idag var jag hemma hos Sandra där Olle färgade mitt hår rött vilket blev fint så, tack olle för det.
När jag och Sandra är ute på balkongen så kollar jag på höghuset mittemot. Eftersom det är mörkt ute och lyser väldigt starkt i ett rum så kollar jag självklart dit, jag utbrister: DET ÄR EN NAKEN MAN DÄR...OCH HAN ÄR VERKLIGEN NAKEN!
Vi båda faller i gapskratt och äcklas av hans benrörelser i ett tappert försök att ta på sig sina vita äckliga kalsonger som skar in där bak.

Nu ska jag komma till saken:
När man har duschat går man inte in i sitt rum helt naken om man vet att det är mörkt ute och att man inte har dragit ner några persienner. Man gör det ju endast för att visa upp sig själv, vem vet människan kanske var exhibitionist, men snälla, bespara mig era nedre delar ni som gillar att vara nakna. Det är lugnt jag klarar mig liksom utan det.
DRA NER PERSIENNERNA I FRAMTIDEN. KLÄ PÅ ER. SLÄCK LAMPAN.

på mitt skrivbord finns det:
en tallrik, ett par bestick, en affisch, ett rutat papper, tre små petflaskor, en hårspraysflaska, ett glas, en sax, en sminkväska, en mascara, två blushers, ett puder, en pad, en rougeborste, en foundation och två armar samt en armbåge.

att skriva långa fina blogginlägg är inte riktigt min grej längre för jag har så svårt för att vara seriös eller så är jag bara väldigt trött just nu och vill helst av allt ligga och sova i min säng.

 vintern är på väg iallafall om ni inte har märkt det, fast det har ni förmodligen inte.

jag har kommit på en idé till en bok jag skulle kunna skriva.
Den skulle kunna heta: Allt det intressanta Alva säger.

Min blogg är ett provexemplar.

ÅH helgen var ju faktiskt väldigt trevlig, jag har ännu en gång umgåtts med väldigt fina människor men jag var tvungen att lämna dem på lördagen vilket kändes lite tråkigt. Inte lite tråkigt, EXTREMT tråkigt utan att överdriva.
Saknar Stockholm extremt mycket också, men Dalarna är ju fint ibland.

jag vet inte vad jag ska skriva mer, kanske skriver senare.

hej pappa
din dotter behöver ett par hörlurar och i julklapp önskar hon sig valfri festivalbiljett, ipod och en systemkamera, hoppas du kan bidra med något av de sakerna!

puss och kram pappa

såhär ser mitt hår ut nu förresten, och mössan köpte jag också idag
lika fin som vanligt när jag klipper mig, eller hur pappa?




jag mår bra förresten, inte lika deppig längre, vi ses på söndag pappa!

åh jag svimmar av utmattning, eller egentligen inte. Jag ska nog gå och lägga mig och läsa lite snart, ännu en gång förlora mig i Jonas Gardells språk och sedan försöka sova ända tills klockan är halv nio imorgon, men jag kommer förmodligen vakna under natten som jag brukar göra när jag lägger mig tidigt.
Intresseklubben sprängs av överbelastning.

helgen var fin, en massa fika och fina människor. Imorgon ska jag köpa hårfärg och bli en rödtott. På fredag kommer Jesper!

Fin bild på mig och Greta må jag säga:

luften är tung av allt som aldrig sagts.

jag rekommenderar:
Parken
Kristian Anttila
Almedal
                        
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag efterlyser någon slags värme.  
och att jag fryser inuti kanske.
sen kanske jag skulle kunna skriva att det inte är lätt att vara ensam och vilja ha något man inte kan få.
Att man är för ful, fet, äcklig, jobbig, hemsk för att ens kunna hoppas.
Att man önskar att man var någon annan.