luften är tung

jag tänkte skriva ett inlägg om lite allt möjligt. Tänkte lämna min förkylning på ett annat tankeplan och tänka andra tankar än hur mina hostningar ger mig huvudvärk. Tänkte tänka en tanke på hur världen förändras, en tanke på hur jag har förändrats och hur min värld rasat men samtidigt byggts upp igen. Läget kan aldrig bli perfekt men det kan bli okej, och det är det nu. Det värmer inuti när jag tänker på att det är okej.

Jag minns slutet av februari och mars, då de enda låtarna jag lyssnade på var För en lång lång tid och I will follow you into the dark, då mitt hjärta slog för någon långt bort som ändå tillslut hamnade på listan över de jag blev alldeles för kär i, som inte var kära i mig. Den listan är lång nu, den blir bara längre men det gör ingenting, för det är sånt man får leva med ibland, jag tror nog att det snart kommer någon som gör så att mitt hjärta slår hårdare än vanligt, i samma takt som någon annans.
Fast ibland har jag svårt att tro på sånt, ibland vill jag vara näranäranära på direkten, ibland är tomheten alldeles för stor och ensamheten alldeles för jobbig. Våren var väl fin, jag träffade Håkan, sa inget speciellt, ville säga något, men förblev tyst som vanligt, jag låg sked med en av världens finaste människor och jag saknar den värmen. Kanske borde skriva tryggheten för aldrig har jag känt mig så trygg och orädd. Jag vet inte vart vi är nu men vi håller på att fixa allt som hänt, håller på att rädda varandra igen, allt kommer bli bra.

Anders Göthberg hoppade från västerbron, Broder Daniels sista spelning blev bestämd. I mitt huvud var det kaos, för jag skulle ju se Broder Daniel och hade de inte betytt mycket förut så gjorde dem det nu.
Min längtan var extrem.
Allt som hände under den här våren hände samtidigt som jag försökte överleva en skilsmässa, sakna min farfar som gick bort i februari, arbeta upp mina betyg och gå klart sista terminen i grundskolan.
Och vet ni vad, jag överlevde, jag klarade mig igenom allt som kom i min väg den här våren.
Trots att luften är tung ibland så blir den alltid lättare att andas någon gång.

Sommaren kom till slut, jag lämnade min klass efter en fin avslutningskväll, våra vägar skildes åt direkt. Konstigt ändå, att allt går så fort, men har man bestämt sig att man ska någonstans så antar jag att ens sikte är inställt på det redan innan man ska bege sig. Samma var det för mig, det kändes som att jag gått min egna väg redan innan skolavslutningen, redan innan man bestämde sig för vilket gymnasium man skulle gå.
Trots misslyckandet på intagningsprovet till Rytmus reste jag mig upp igen och sökte till Fryshusets skrivarlinje, här är jag nu.

Sommaren gick väldigt fort, den var väldigt fin, jag hann nog bli lite kär en gång till i någon annan, men det gick över, han är en av mina bästa vänner. Det blev augusti till slut, jag slapp längta mer, när backdropen till Broder Daniel fälldes ner stängde jag av allt, jag kunde inte tänka klart och allt var liksom overkligt, jag tänkte att det här händer inte mig. Men det gjorde det. Första tonerna av första låten och monsunregnet från mina ögon hade börjat falla, det tog aldrig slut, det fanns alltid tårar kvar att gråta, jag grät för hela sommaren, för hela kvartalet, för alla gånger jag bitit ihop och hållt igen. Hela året återupprepades i mitt huvud och när Henrik tog det sista ackordet på sista låten tog allt slut. Såklart tog allt slut efter sista låten, men allt annat också, fast samtidigt som det tog slut så blev det början på någonting nytt. Något hände i mig just då i den sekunden. Någonting bra.
Det finns så mycket som går emot en, så mycket som får en att sluta orka, sluta hoppas, sluta andas ordentligt, men så finns det stunder då man känner att allting faktiskt kommer att ordna sig, man måste bara orka vänta.



Jag känner mig ganska stark ibland även fast jag inte vill erkänna det, jag är så rädd för att betraktas som en person som bara talar gott om sig själv och vill framstå som världens bästa människa för det är ingen jag vill vara.
Så rädd för det mesta och ingenting, får för mig det mesta och ingenting. Det är så det är och jag är lite trött på att vara jag, skulle vilja vara den personen som är självsäker och inte oroar sig för det man nyss sa, eller för att personen man nyss träffade tyckte man var konstig. Kanske ska tänka på annat istället för det i framtiden, kanske blir bättre då.

Jag började gymnasiet i augusti, tio dagar efter Broder Daniel. Första veckan var hemsk och jag längtade tillbaka till enkelheten och människorna i grundskolan. Jag undrade vart jag hade hamnat och varför jag tvingat mig själv att flytta till Stockholm. Det fanns ingen som verkade minsta intressant eller som jag, hatade allt ett tag. Mådde dåligt, hade inga vänner i skolan, grät om nätterna. Jag trodde att allt skulle gå åt helvete.
Men efter några veckor härdade jag ut för jag upptäckte då att jag hamnat med världens bästa människor, jag kom även på att jag mådde bättre nu än vad jag gjort på ett halvår.  Nu saknar jag alla fina människor i skolan när jag inte sett dem på en dag, saknar dem när jag går hem också och längtar till nästa dag då jag får träffa dem igen. Det är så det ska vara. Det är så vi vill ha det nu. Hoppas det alltid kommer vara så.

Idag är en dödens dag, en dag som borde försvinna ur almenackan för att min "fru", Annika Norlin a.k.a Hello Saferide spelar på Debaser Medis. Det är åldersgräns och kostar närmare 200 kronor. Det sliter mitt hjärta itu för jag vill så hemskt gärna se världens finaste kvinna som gör världens finaste låtar, vill så gärna stå där inne på debaser och känna i bröstet hur trummorna slår i takt till hennes fina musik. Vill så gärna vara där. Kommer inte vara där. Kommer inte vara där. Kommer inte vara där. SNÄLLA GUD OM DU NU FINNS HJÄLP MIG NU.
Han finns inte.


Imorgon är en annan dag då jag går till skolan igen eftersom jag efter en dags uppvilande från skolan anser mig själv vara kapabel till att klara mig där utan att vara alltför äcklig det vill säga; utan att snora alltför mycket eller hosta alltför mycket. Efter skolan ska jag träffa två andra fina vänner som jag är väldigt glad över att jag har och på fredag ska jag bjuda hit mina skolkamrater på sällskapsspel och sedan åka in till centralen för att möta världens finaste vän.



Jag ska städa mitt rum nu, och ni ska så vitt jag vet kommentera det här inlägget.