luften är tung

Staden fryser till is här uppe
den ser mycket mindre ut från det här stället
och bilen rullar visst på vägar i vårberg
jag ser höghus långt där borta
dit mina ögon når
men aldrig tittar

jag önskar jag låg i min säng på Gråheden
läste lite Gardell
och lät mig påminnas om min grundskoletid
sådant jag trivs med
att påminnas och veta att det är förbi
sådant jag inte trivs med
att ständigt jagas av glåpord och monster
förinta mig då
förgör mig
förstör mig

staden är så distanserad
ett leende
är inte ett leende tillbaka
förutom snälla tanter på bussen
som bjuder på läkerol
så distanserat och avskalat är det här
en rädsla för att komma för nära
ensamstaden kanske
den kalla och avståndstagande människan
bor här
tvåtusentalets distanserade tillvaro skriker efter mer
vi matar på med glömda leenden och
alldeles för tomma hjärtan

vi matar på tills vi spyr upp allt igen

jag drar av mascaran
från mina ögonfransar
hoppas på att de ska lossna
så jag får önska mig något
som ändå aldrig faller in
på söndagar badar jag i tristessen
jag önskade mig när jag drog mascara
för ett år sen
vissa dagar  vrider jag mig i sängen och skriker utan ljud
det önskade jag mig aldrig dock
det var något som blev ändå
mitt straff
för att jag hade det bra förut någon gång

staden ser liten och ihopkrympt ut härifrån
på en väg i Vårberg
jag skymtar höghus dit mina ögon når
de stolta betongbyggnaderna liksom smälter in
i den grå hösthimlen
och du
drunknar i mälaren
tillsammans med döda näckrosor
jag glömmer dig nu