luften är tung

Idag vaknade jag tio över ett, eller halv två det beror på vem man är och om man tycker det är häftigt att sova länge. Jag gick runt i t-shirten jag sovit i i en timme sedan blev lägenheten tom och jag drog på mig ett par tights, sedan började jag täcka min säng med filtar och täcken så det blev till en mysig koja. Så jag släckte lampan i rummet, lät Lars Winnerbäck fylla varenda centimeter av rummet med sin stämma, lämnade en läslampa tänd och grävde ännu en gång ner mig i Peter Pohls "Jag saknar dig, jag saknar dig!". Jag läste ut den på ett par timmar med popcorn och mobil som sällskap.
Boken var nog den bästa jag läst, ingen bok har berört mig så mycket som just den har. Kanske för att den kändes mer verklig och äkta, kanske för att jag kunde sätta mig in mer i det som hände fastän jag varken förlorat en syster eller bror. Men jag har förlorat så mycket mer.
Men icke att förglömma så är det här ingen blogg där mina innersta känslor och tankar blottas på grund av att det säkerligen finns vissa nyfikna människor som läser denna blogg och inte tvekar på att föra vidare varje ord.
Här sprids ingen löpeld.
För här frågorar vi vänligt om saker som hänt
om sådant vi vill veta
och vi godtar ett nej utan att bli upprörda.

 I natten lyser refugerna som värmeljus
på en väg där flera liv försvunnit
på en buss in till stan och she's lost control i öronen
dunkandes tickandes som en puls innanför huden
och du
aldrig lika självklar
aldrig lika äkta
som just då i den sekunden
aldrig någonsin som jag
kommer aldrig bli som jag
bli aldrig som jag