luften är tung

En inspirationsbomb krossades i mitt huvud idag och jag vill bara skriva skriva skriva hela tiden. Förövrigt läser jag "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl och igår slutade det med att jag låg i min säng och grät och det ledde till det ena som ledde till det andra som fick mig att gråta osv. Att gråta är verkligen det jobbigaste som finns, jag förstår inte ens vad som framkallar gråt eller alltså varför det rinner vätska ur ögonen. Jobbigt är det, på alla sätt och vis som finns.

dina armar runt mig
och jag vill inte vara någon annanstans
än just där
i den sekunden
dina armar runt mig
och du är det jag så länge velat fly till
det jag ägnat mina dagar att längta till
men vi kommer inte ses igen
kommer inte bli någonting
finns ingen tid
bara stillastående sekunder
från föregående veckor
och lite söndertuggat tuggummi
lite röda löv på marken
och söndertrampade löpsedlar
från gårdagens metro
höstluft över torget
bullrande ljudet då
dörrarna stängs på tunnelbanan
och jag vet inte när vi ska bli
tunnelbanan som alltid åker iväg
när vi ska flyga runt i virvlar
som de röda höstlöven innan de fastnar på marken
vet inte när vi blir något mer än
vi-kanske-ses-någon-annan-gång-då